Privatliv

Igår talade vi om provokation i skolan. På 70-talet var något av det mest provocerande för den manliga konsteliten kvinnor som gjorde det privata politiskt. Det privat kvinnliga skulle göras offentligt i kampen om jämställdhet.

Diskussionen gled in på vad som är provocerande idag då gränserna mellan det privata och det offentliga är hårfin. Det privata känns föga provocerande, i alla fall i den form det nu är stöpt. Myten om den fulländade, superupptagna, människan i all hennes mystik fortplantas från blogg till blogg. Vi vilar trygga i att vi i alla fall har möjligheten att leva ett fiktivt perfekt liv.

Men jag tror att det privata fortfarande är oerhört provocerande. I ordet privat ligger ju konnotationen att det är någonting vi vill hålla för oss själva eftersom det inte riktigt är accepterat i det offentliga rummet – så var det med den kvinnliga erfarenheten under 70-talet. Rädslan för att verka tråkig, kroppslig, svettig osv. är oerhört provocerande.

Det privata ger en bild av hur vi fungerar som människor och det är någonting vi har blivit väldigt bra på att blunda för när det till synes är offentligt. Därför är det privata fortfarande provocerandet, i alla fall det som lurar bakom bloggarnas putsade fasader.