Vi vanliga dödliga

Idag pratade jag och en vän om döden, om cancern, den som tydligen ska drabba oss alla. Om livets orättvisa och icke logik. Om hur mycket frustration man kan känna inför döden när den drabbar människor för tidigt. Barn som dör innan sina föräldrar och småbarnföräldrar som inte får stanna kvar på jordelivet. Det sägs att det enda gudarna avundas oss vanliga dödliga är att vi är just det, dödliga. Att vårt liv därför blir mer värdefullt, men vad vet jag..?

*

När min farmor dog ville jag att hon skulle dö, just för att hon var så pass sjuk att hon egentligen redan dött. Hennes liv var bara ett lidande för henne själv. SÅ tänkte mitt förnuft men mitt hjärta skrek ändå av sorg och jag gråter t.o.m. när jag skriver det här trots att det var 2 år sedan nu. Det går inte en dag utan att jag saknar henne men det gör inte lika ont längre. Hon är inte död för mig, hon finns kvar i minnen och via min kärlek och saknad. Det är alltid jobbigt när en anhörig dör men det går att ta sig igenom sorgen, att lära sig leva med det faktum att personen inte andas samma luft längre. Men det tar många timmar, tårar, skrik och kramar.

*

*

För att muntra upp detta halvdeprimerande inlägg måste jag få delge mig av dagens konversation med min mormor

Mormor: Jag skulle vilja köpa en sitra

Jag: En sitra, alltså ett instrument?

Mormor: Ja, en sitra, som en låda med strängar
Jag: Okej...ehhh men har du spelat det någon gång?

Mormor: Ja, jag kan spela sitra

Det är mycket man inte vet om sina nära måste jag säga! Go mormor!