Jag funderar på någonting, så jag tänkte testa min tes här på bloggen innan jag testar den i det verkliga livet.
Ponera (eller antag) att det är mannen som har uppfunnit fenomenet heder.
Om man vidare ponerar att allt våld bygger på att upprätthålla någon slags heder och att den största hederskränkningen en man kan råka ut för är att hans ”kvinna” inte respekteras (och i förlängningen mannen inte respekteras) eller blir uppmärksammad på fel sätt av en annan man (samma sak i förlängningen).
Det borde betyda att alla män som någonsin har slagits för en kvinna (se Robin Hood, Braveheart, Dirty Dancing osv.) inte gör det för att skydda eller stärka kvinnan utan för att upprätthålla sin heder och för att minimera skadorna på sin egen person.
Vad detta betyder i praktiken är ju att mannens kamp om kvinnan alltid är lite (eller ganska mycket) av en egotripp, vilket jag inte kan stötta!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Vi män vill bara ha en bra anledning att bråka. Jag slåss inte för kvinnor, men jag skulle döda för en Rolex submariner eller Omega seamaster.
De flesta, både kvinnor och män, gör väl i förlängningen det mesta för själviska ändamål. Jag tror bara att det är mänskligt.
Ja Oskar jag kom på det, men det är ett trist sätt att se på sig själv, därför skyfflar jag över skulden på männen...
Typiskt beteende bland manshatare. Om jag fick som jag ville skulle feminism ses som hets mot folkgrupp och göras straffbart!
Amen, broder!
Jag tror på Forsgrens resonemang. Det finns många inom filosofin som anser att alla handlingar görs med själviska ändamål. Dessa kallas av andra människor för cyniker. :P
Om man gör saker bara för att man känner för det, är det själviskt även om man inte i förlängningen gynnas av det? Måste man inte tjäna något på ens handling för att den ska klassas som självisk? Att hitta realistiska exempel är nästa omöjligt då det finns något att profitera på i nästan alla val vi gör, vare sig det är ekonomisk eller social vinning dit sympati kanske räknas.
Men låt säga att en väldigt god vän vill ha något, men man om ens kompis ska få detta så måste man först själv avstå från det. Om nu ingen någonsin får reda på att man avstod från bytet för sin väns skull, vad har man fått ut av det? Därav borde en sådan handling kallas osjälvisk anser jag.
Så det säger du Malin? I framtiden får man väl satsa på att bli den där ädle prinsen som lämnar sin prinsessa i sticket. Det kanske vore mer rätt. Att låt prinsessan slåss själv mot den elaka draken är ju på sätt och vis en mycket feministisk och nobel tanke. =)
Det får ju det här resonemanget om hedersrelaterat våld att få en helt ny innebörd. Det är alltså ett fenomen som finns i alla kulturer...
Tanken Karl, är att om man utför en god handling utan att någonsin tillkännage den för någon, har man ändå gjort det av en självisk anledning: Man bekräftar sig själv som god och rättfärdig och mår bra av det.
Det är inte alla filosofer som säger så. Men det kan säkert ligga nått i det, hur lite man än vill erkänna det.
Jag tror ändå, trots mitt tidigare förda resonemang att goda handlingar existerar och att de fortsätter vara goda även om man finner nöje i dem (det går ju inte att säga att en handling är mindre god bara för att både subjektet och objektet gynnades av den), gott åt båda hållen så att säga. Om vi inte hade fått ut någonting av våra handlingar så hade vi aldrig handlat, orsak och verkan... eller?
Vidare kan jag säga till klasskamrat X att striden, för männen, kan vara ett sätt att kontrollera kvinnans förtrycka kamplust... Tänk om vi faktiskt tog oss för att fösvara oss själva, då djävlar hade vi fått se på matriarkat :)
Nu kanske jag har ett konstigt perspektiv, men jag tycker att det är helt uppenbart att alla handlingar i grunden är själviska. Det handlar inte om att va cynisk, det är att va empiriker. Vad man måste bara komma ihåg är att i och med att vi lever i en flock (ett samhälle) är alla handlingar som på kort sikt missgynnar mig men på lång sikt gynnar kollektivet bra för mig i det långa loppet, och på så sätt själviska. Solidaritet handlar faktiskt inte om att hjälpa andra individer, det handlar om att stärka kollektivet.
Om goda handlingar tror inte att det är värt att diskutera, det är ju så subjektivt att det i slutändan bara blir rationalism av det hela.
Båda karlarna – en hjälpsam handling som man inte tar cred för är ju fortfarande logisk (och självisk); att hjälpa andra är helt enkelt min plikt (ja, jag är pliktetiker och jag står för det!), mitt strå att dra till stacken. Om inte jag hjälper min medmänniska denna gång kan jag ju inte förvänta mig att någon ska göra sin plikt och hjälpa mig nästa gång jag är i knipa.
är det bara jag, eller dödar jag alla diskussioner?
Hmm... Javisst är väl de flesta handlingar i grund och botten själviska. Om jag som socionom hjälper en människa till ett bättre liv så är det klart för att jag mår bra utav det, mao själviskt.
Men att gå in och prata kollektivism och så, så har du nog lämnat ämnet, sloken... Ingen tänker kollektivistiskt i dagens samhälle. Ingen annan än kanske våra underbara politiker (sarkasm för er som inte inser detta). Det du säger om kollektivet är dock sant, men har inget i denna diskussion att göra.
Med detta sagt ska jag oxå säga att jag inte hunnit skriva pga att jag haft mycket att göra på skolan. Så det är inte du som dödat diskussionen Myrsloken...
Om man vill prata om solidaritet måste man även ta in kollektivet i diskussionen? Annars finns det varken något att förhålla sig till när man talar handlingar eller någon att vara solidarisk mot (och jag tror stenhårt på att solidariteten lever, politikerna styr ju bara i en fiktiv bubbla) så jag tycker att kollektivet i allra högsta grad har i denna diskussion att göra. Speciellt eftersom det rör sig om att bena ut huruvida en handling är enbart självisk eller om den även kan gynna ett större kollektiv...
för det första: det finns miljoner och åter miljoner som inser att kollektivet inte går att bortse ifrån. världen är betydligt större än europa + usa.
för det andra: att leva i ett samhälle innebär att ta hänsyn till kollektivet. att inte göra det är inte att va postmodern, det är att va dysfunktionell.
Det känns lite konstigt att jag tidigare argumenterade för existensen av goda handlingar då nyligen blev kallad "på snudd till narcissist", vilket är mer än sant.
När jag läser det som skrivits här så får jag en känsla av att man påstår att goda handlingar är en illusion, vilket skulle göra mig glad. Det skulle nämligen innebära att även onda handlingar är icke existerande (Yes! I´m in the clear).
Jag tycker det är kul att första gången den här frågeställningen döck upp för mig var i ett vänner-avsnitt, Joey skulle övertyga Pheobe att det inte finns några osjälviska handlingar. Joey!
Skicka en kommentar