Som konstnär brukar man ha ett syfte med sitt verk förutom att man vill smycka världen; man vill upplysa och/eller provocera, man vill belysa och/eller väcka en dikussion.
Men vill man verkligen det?
Enligt mig måste det till ett utbyte för att konsten skall bli intressant; en interaktion mellan konstverket (och i vissa fall konstnären) och dess betraktare. Samtidigt står det i lagen att man inte får lov att förändra konstverk, det är alltså mer accepterat att förstöra ett konstverk som man själv äger än att förändra det. Samma sak kan man säga om det offentliga rummet, det är för var och en av oss olagligt att permanent utsmycka/uttrycka oss på våra gemensamma ytor. Det offentliga rummet har givits i monopol till arkitekter och erkända konstnärer. Dessa är ofta ovilliga att bjuda in allmänheten i skapandet.
Jag önskar mig mer interaktiv konst! Mer utrymme till samarbete. Både i det offentliga och på museer. Synen på konstnären som ett geni, och tanken om att bli odödlig via sin stadsplanering, sin arkitektoniska gärning eller sin konst är enligt mig förkastligt och förlegat. Framförallt är det en patriarkal tanke och alla bör, vid det här laget, veta vad jag vill göra med patriarket.
4 kommentarer:
Seriöst! Jag har önskat exakt samma sak, jag skrev till och med en uppsatts om det på gymnasiet. En av idéerna jag hade var att vitmåla betongytor i stan, sedan hänga en ram där och slutligen lämna ett stativ med penslar och målarfärg och det skulle hänga en skyllt där det stod "klotter är olagligt" eller "grafitti är fult". En annan idé var att placera ut kritor, tuschpennor, sprayburkar och färgburkar över hela stan, på dem skulle det var skrivet något om att de ville göra staden fin. Ambitionen med projektet som jag aldrig drev igenom var att få folk att inse att det offentliga rummet tillhör alla och därför har alla en rätt att förändra det.
Streetart-konstnärer och graffitimålare måste ju vara de mest idealistiska av alla konstnärer - de riskerar ständigt att bli arresterade, får inget betalt och tvingas ha dold identitet. Men några av dem är fantastiska, jag bläddrade i en Banksy-bok på Akademibokhandeln härförleden och blev djupt imponerad, road och oroad.
En paralell fråga som jag brinner för är skymfen att företag genom reklampelare har rätten att pervertera det offentliga rummet med hjärntvätt medan varken privatpersoner kollektiv har ett skit att säga till om.
Gud vad du är klok Malin. Erik med. Nej, ni är kloka allihopa.
Varför finns det inget för oss? Ska offentligt skapande bara tillhöra dom som har en reklambyrå?
Skicka en kommentar